Minnen sköljer fast över huden,
jag låter den komma dit den vill nå.
Jag är inte här för att glömma
utan att måla en ljusare värld.
Lyssnar till tomheten.
Tystnaden,
behovet av andra människor,
av ljud, av kropp.
Vandringen över de döda golvet.
Samma vandring som tusentals gånger innan.

Kanske bär jag på skrik jag måste slå sönder,
deras och mina ord som gräver djupt inuti.
Det gör så ont varje dag att jag är
påväg in i dårskap.