I deras ögon finns alltid orons mörker
som jag vill stryka bort med ord
dom ger hopp.
Ser dom inte att ljus har börjat sippra
in i mitt ansikte?
Jag blundar och trevar med fingrarna,
försöker fånga ljuset,
de små smala strimmorna som lagts över min hud.
Den stora tomheten som sveper in
och krossar allt,
smular sönder mig bit för bit och
viskar att jag inte finns.
I drömmarna lindas navelsträngen
kring min kropp, den är mörk av blod
och täcker min med pulaerande värme.
Under detta skal är jag någon annan
än den jag ska försöka föreställa.

Jag vill glömma
men jag får inte glömma.
Jag ska kväva minnena och gå vidare.
Kanske var jag lycklig,
men visste inte vad det betydde.

Drömmarna fastnar i mitt minne,
rullgardinen är nerdragen som ett
skydd för de okända.
Snart sträcker sig evigheten.

Jag har fångat något som jag har gömt
förut för alla andra.
Jag vill berätta hur jag mår,
skriker men ingen hör.
Det är farligt att röra vid en annan människa,
att lita på någon.
Det försvinner ju alltid bort ändå.