Lika gärna som att fortsätta skulle jag
kunna tänka mig att ge upp, och lika
gärna som att ge upp så kunde man bara gå på.
Jag orkade inte tänka längre,
orkade inte hålla guarden uppe,
orkade inte bry mig.
Tröttheten stampade fan som vaktparaden,
och samtidigt fattade jag att det var på det
här planet som det verkliga slaget ägde rum,
på det mentala planet.
Kanske måste man vilja vara jagad
för att kunna slippa undan.
Och faran är som störst
där solen skiner starkast. Så klart.
Det var som en förbannelse,
en elak gammal saga om hon som
ville komma ut i skogen så gärna,
men chi fick den drömmaren,
för hon fick aldrig komma in igen.


Alla dessa drömmar
där jag föll handlöst
mot evigheten.