Varför sätter jag mig här
när jag vet hur ont det gör.
Jag låter leken sväva fritt
och under perioder finns
även en sorts glädje.
Men det krossas väldigt fort,
ibland byggs det upp igen
för att återigen få krossas.

När man är ensam kan man
sitta o gråta.
När man är ensam kan man
ställa sig upp o skrika
åt det tomma intet,
åt det som egentligen inte finns.
Man kan sparka och slå
på allt som gör ont,
men det är ingenting som syns.

Jag vill bara skrika på dig,
hata dig.
Allt det där som kallas hat.
Men jag kan inte.