För jag tål inte att se
er två tillsammans.

Jag vill berätta
hur jag mår.
Jag skriker,
men ingen hör.

Jag försöker hänga med så
gott det går.
Jag försöker läsa mellan
dina rader.
Jag gör allt för att förstå.
Men jag tål inte att se
er två tillsammans.
Den vägen du och jag
gick på innan var
allt upplyst, det minns jag.
Men nu när jag måste
gå här ensam så är det
så fruktansvärt mörkt.
Det är ett mörker jag inte
känner till.
Det har börjat vika av
och jag ser inte åt vilket håll.
Jag vill bara att du tar min
hand och följer med mig
tillbaka till ljuset.
För jag tål inte att se
er två tillsammans.

Är det över nu?
Vågar du tro på att
det verkligen är över nu?

Jag blir helt tom,
bortglömd,
förvirrad,
injagad i en förlust.
Jag blir tömd på styrka,
kraften att orka.





Du får gärna komma hit och skrämma mörkret.