Då var man framme i Antalya, satt på
något fult litet fik och väntade in Anders.
En kille gav mig en ros han själv gjort
av en servett, fint.
Fick vänta en timme på resväskan och det första man
sen ser när man kommer ut är BurgerKing.
Och det första man kände va en helt ny främmande
vind emot sig.
Främmande syre, men man lär väl sig att
andas den också?!

Just då ville jag inte vänta mer,
jag ville bara springa ner till Annika.
Men det var fan 16 mil så jag beslutade
rätt fort för att vänta på Anders
och på bussresan ner.

Men musiken, colan, ciggen och folkmassan
vid bordet bredvid fick hålla mig sällskap.
Det va många nya ansikten, hur skulle detta gå?
Och det blev bara fler och fler runt bordet,
men det fick vara en utmaning det med.

Den svenska flygvärdinnan står och pekar
folk hit och dit åt alla håll.
Och hon sa exakt samma sak till alla.
Gör en förändring, för fan.

Tiden gick äckligt långsamt.
Just då var det en timme kvar till hans
flyg skulle parkera där i närheten.
Och vid det tillfället ringde Annika,
så det gör inget.
Jag satt på samma jävla plaststol i 3 timmar,
Michael Jackson sjöng väldigt högt vid det
tillfället, bara det var en känsla.
Men ingen sån känsla som jag kunde ordsätta.

Jag hatar att vänta, jag är för rastlös
för sånt trams.

Men nu var jag på plats och levde veckan
som om det vore det sista jag gjorde.