2009-07-29

Det är redan kväll och jag har inte
åstadkommit ett jävla skit den här dagen heller.
Jag försöker ju iaf skratta och le så
ingen ser, men jag vet ju inte när
den masken spricker.
Det känns som att jag kan se mig själv
falla in i mörkret utan en tanke på
något av det lilla som betyder något för mig.
Men i dom ögonblicken försöker jag bara
krossa minnet och låtsas som att dom inte finns.

När jag ser dig framför mig, sova, så känns det
som att det inte finns ett ända problem
i den här världen, men skulle man gräva
djupare så skulle rädslan ta över.
Det är många minuter om dagen jag tillbringar
till att göra upp en överlevnadsplan
för dig, men jag tappar allt när jag kommer
på hur svår du är.
Man ska inte ge upp, jag vet!
Men orken tar slut när du snabbt blir svart.
Jag är rädd för att göra fel.

Jag bara saknar dig.


2009-07-30

Jag försöker bilda ett minne av dig
när du inte är nära.
Ibland lyckas jag, ibland inte.
Jag försvinner in i en värld jag inte
förstår mig på när ditt mörker sveper mig.
Det är som att dom vindar som fångar mig
länge har varit ute efter något speciellt
hos mig.
Jag kommer nog aldrig få vara delaktig inuti
ditt hjärta, bara ytligt.
Och det skrämmer mig,
för ofta blir jag rädd för dig.

Jag hatar att visa mig liten och svag,
kanske därför jag har flytt nu.
Bara få gråta ut alla frågor tills dom
blir helt meningslösa.
Då kan jag övertyga mig själv efter det
att det skulle bara skapa problem om
jag kräktes upp dom.
Men svagt så sväljer jag ångest efter vrede
och i stället skrattar jag genom tårar.