Jag måste lära mig att prata, jag måste
försöka hitta en mening med att få ur
mig allt jag har här.
Varje dag lever jag i det ständiga mörkret
som jag ska kämpa mig ur, jag ska skrika
sönder väggarna så jag kan ta mig ut!
Jag sitter fast, fastspänd, inlåst i mig själv.
Jag måste ta mig ur.
När jag ska försöka förklara så blir allt
bara tyst, jag vet inte vad jag ska säga.

Varför har jag ingenting att säga?
Varför kopplas jag bort från allt när det
väl kommer till krita?
Jag har ju lovat mig själv att inte skrika mer,
inte gråta. Jag får helt enkelt inte vara
någon jävla patetisk barnrumpa.
Jag gråter oftast när ingen ser, mycket enklare.
Och skriker gör jag hela tiden, inuti, dovt.
Jag vill våga vara jag, jag vill våga vara
någon annan än den ni ser mig som.
Jag vill skapa något nytt, för mig själv.

Jag vill ut från det mörka och in i det ljusa,
jag kommer snart skrika min själ i bitar.
Jag kommer gråta sönder mina dagar,
skära sönder det enformiga.
Jag vill skratta mig lycklig.

Kan du berätta för mig.
Hur andas man?
Hur skrattar man?
Hur gråter man?
Hur älskar man?

Jag vill inte vara den som alla ser utan
anldening, jag vill inte vara något slagträ.
Jag vill inte vara någon som alltid ler,
jag vill kunna bryta som du.

Jag har så mycket jag vill berätta.
Jag har så lite jag vill mista.