Jag kan inte förstå hur man kan välja mellan en dålig grej och en männsklig levnad. Hur man med hjärta kan välja att avstå ett ansvar för något som ska vara självklart.
Jag är ensamstående mamma till världens vackraste barn, mmin son.
Jag kommer aldrig välja bort honom för något eller någon och det finns ingenting jag aldrig skulle göra för honom. Men man förlitar sig för lätt på människors ord, man kanske helt enkelt hoppas för mycket?!
Men jag har slutat hoppas på något nu, jag tar det som det kommer.
Jag vet bara att jag står givakt och kommer skydda mitt barn i allt.
Önska bara att det fanns någon mer som gjorde det.
Men samtisigt som jag är så jävla trött, helt nergrävd i tröttheten och knappt kan stå upp längre så kämpar jag, och jag trivs med tanken av att han är bara min.
Vad hans framtid ger och hur han kommer bli är bara mitt ansvar och jag älskar det.
Jag vet att han kommer bli sthlms finaste kille.
Men jag har gett upp hoppet nu,
jag tänker inte sitta och vänta på att du ska komma hit.
Men jag ska säga dig, vår son är verkligen det vackraste, han är så fruktansvärt duktig på allt.
Han rullar runt, kan nästan krypa, snart sitta.
Och hans leende, det får vem som helst att smälta.
Och jag är stolt över att vara hans mamma, stolt över att vara den ända.
Så bra som det har varit nu och den senaste månaden har det aldrig varit.
Han mår bättre nu, jag mår bättre nu. Vi behövde bara komma ifrån. That's all.
Jag skulle kunna skriva en hel bok om min stolthet för mitt barn.
Önska bara att alla föräldrar hade denna lycka och stolthet över sina barn.
Men vissa har ingen skam i kroppen och bara går, det är väl enklast så?


Och Annika, älskade du.
Asla seni olmasaydı ne olurdu
Ve ben Hayatım boyunca sizin için çıkmak asla.
Ben her şeyi size arkasındayız.
Seni seviyorum.


Och någon får mig att må riktigt bra just nu.
Någon får mig att le, skratta, orka.
Något får mig att längta.
T.