Jag ser framåt, men ser ingenting.
Ovisshetens dimma är tung över stigen.
Långt fram hör jag någon som kallar mitt namn,
en obestämd röst från en obestämd plats,
men ännu är jag kvar.
Reser kollektivt med alla andra,
rädd för att gå mina egna vägar.
Jag trotsar rösten,
kan inte blunda,
le och stanna,
jag är kvar som alla andra.
Jag måste gå,
måste smyga bort.
Ensam, obemärkt,
utan avsked.