Jag kommer tappa kontrollen,
vilken sekund som helst.
Allt är på bristande gräns
och jag förlorar fotfästet.
Men jag ska bli kall,
jag ska inte bry mig om något.
Jag ska skratta åt det som gör ont,
skratta åt andra så som
jag skrattar åt mig själv.
Skratta åt mina egna svagheter.
Det blir ju lättare så.

Jag tänker inte visa mig svag mer.
Jag ler och skrattar,
då är ju allt lugnt?
När man inte gråter så
mår man bra.
Det finns ingenting i mig,
inga känslor som någon längre kan se,
ingen fantasi,
inget lugn.

Men hur ska jag bli av med
klumpen i halsen?
Hur ska jag få loss på
det vassa runt om?

Jag går sönder av detta!