Du är kall när du inte vill längre,
när du vill att alla ska tro att det är bra.
Eller hur?
Du valde mig, du öppna vissa dörrar för mig
och jag stack, jag svek, helt omedvetet.
Jag ville stanna kvar för att finnas för fler dörrar,
men du gav upp så lätt.
Ingenting handlar om att ödsla tid
eller energi på det förlorade.
Allt handlar om att det en gång fanns
och att det fortfarande finns i hjärtat.
Kanske inte som en saknad, kanske mer något
man aldrig vill glömma, något minnet vårdar ömt.

Vem är jag?
Vem var jag för dig?
Jag vill veta.