v. 10 <3

Jag skriver sällan om mina hemliga sorger här.
Och jag pratar sällan om det med mina närmaste vänner -
för det är inte relevant.
När jag tappar bort mig i mig själv kan ingen
nå fram i vilket fall som helst.
Att jag döljer ett visst mörker är också
det enda jag kan göra. Jag ser er ändå inte då,
jag dissasocierar, drunknar i den djupaste
tänkbara sorgen och förtvivlan,
får krampaktig ångest och panikattacker,
jag kan inte tänka, rycka upp mig, andas, vara.

"Jag har en så stark brinnande längtan.
En hoppfull ihärdig innerlig längtan
efter något jag inte kan sätta fingret på.
Jag bär den alltid med mig men ibland,
vissa stunder, som nu, bryter den sig loss
och skakar om hela mitt väsen.
Jag vet inte vad den innebär och
jag vet inte hur jag ska hantera den.
Jag önskar att jag kunde släppa
taget och ge efter för den och bara följa med".

Men idag var jag lycklig,
för jag kände verkligen fostret inuti mig.
Men det föll, kraschade.

Men all min kärlek till dig, Caroline.
Du är evig kärlek och lycka.