Jag orkar inte bry mig om vad som händer imorn,
jag vägrar inse vem du är just nu.
Jag tar inte åt mig av det du skriver
och jag raderar ut dig ur historian jag skapat.
Ingenting kommer finnas kvar snart,
ingen kommer någonsin minnas oss.
Det som fanns för en vecka sen finns inte imorn
och det som hände för exakt 3 månader sen igår,
det finns inte kvar i mitt fotoalbum.
Den känslan som skapades då har brunnit upp
och det jag såg då finns inte kvar nu.
Det vi skrattade om då gråter vi för nu
och den längtan jag hade efter dig varje sekund då,
den har blivit öppna sår innanför huden.
Då kunde vi skratta med varandra,
nu gråter vi efter varandra, i hemlighet.
För ingen av oss ville ha den här ångesten,
men det var vad som blev över efter rädslorna.
Allt var ett mönster,
allt blev en ånger.
Allt ville leva kvar,
men vi tappade allt.
Jag bad om din vänskap,
men fick ditt hat.
Jag la mig ner,
du började sparka.

Jag hoppas,
du eldar upp.
Jag ber dig,
du vänder ryggen.

Det finns ingenting kvar nu,
så snälla bara gå!