Ibland önskar jag att jag var den där andra
som dom trodde jag var innan mörkret visades.
Min historia är lång, det är inte många som
är redo för att läsa den, men jag ska göra allt
för att korta ner den lite, göra den mer förstod.

Jag visar mig själv i glädje o lycka över livets
alla prövningar,
jag skrattar och ler som aldrig för när jag ser
livet i andras ögon, för där ser jag det
på ett helt annat sätt, oftast ljusare.

Jag känner oro för dom som inte vågar,
jag känner smärta i dom som aldrig fick chansen.
Jag gråter för dom som förlitade sig på
någon annan för mycket och
jag ber för dom som inte vågar vara sig själv.

Det finns en tjej som har berört mig på alla sätt,
det finns en tjej som aldrig kommer våga.
Hon kommer aldrig våga visa sig själv,
hon kommer aldrig visa tårar o smärta.
Hon lever i en fantasivärld som snart kommer
spricka, en gåta som snart svaret är funnet på.
Och kommer svaret fram så brister hennes hemlighet,
hemligheten som hon är.
På utsidan är det ingen skada på henne,
men på insidan har hon sår för alla
slags sjukomar o smärta.
På insidan skriker hon och gråter för det
hon aldrig lyckades med,
hon lyckas aldrig öppna sig så mycket det
krävs för att kunna bli hel igen.

Varje dag hatar jag henne för att hon är
den hon är, men tänker man efter så
är det inte så konstigt att hon misslyckas.

Ingen har någonsin trott på henne.

En gång trodde jag att jag älskade henne,
jag gjorde det på ett sätt,
men insåg att det aldrig var riktig kärlek
som jag då ville att det skulle vara.

Nu är hon borta, föralltid.
Och det är ett lugn i mig men ändå en oro
över hur det kommer sluta.