Medans vi satt där och lyssnade
på låten ville jag berätta att allt
skulle bli bra. Men det var en lögn.
Förresten kunde jag inte tala.
Jag önskade att vi på nått sätt kunde
ändra på det förflutna, men
det gick inte.
Vi kunde inte göra nått, så jag
var bara tyst och försökte på
telepatisk väg tala om hur ledsen
jag var.
Och jag tänkte på all sorg och allt
hemskt lidande i världen och
jag ville bara fly.
Jag önskade så att vi kunde
lämna den här världen bakom oss
och sväva upp som två änglar,
och som genom ett trollslag försvinna.


Alla mina minnen finns i det undermedvetna.
Jag klottrar ner dom mitt i natten,
men ibland kan jag knappt minnas dom.
Du är för nära sanningen,
alldeles för nära och jag vill
bara skrika på hjälp.
Men jag kan inte.
Jag kan inte.
Dom ber mig koncetrera mig på
personen i drömmen, för dom har hört
att den personen kan hitta svaren.
Jag har ett fruset minne av
något liknande.

Men jag är så trött på detta nu.
Jag vill drömma om något nytt.