Livet består av väldigt många bitar
som jag tror måste passa ihop.
Vissa hittar sina bitar, andra inte.
Och jag tror att dom flesta tror
att dom har dem men sen får allt som ett
jävla slag i ansiktet när allt är som bäst.

Man blir lurad av det verkliga,
man blir verkligen slagen av tryggheten.
Rejält jävla misshandlad.

Nu, nu va första gången jag bröt för dig.
Och det ville aldrig ta stopp.
Men jag sitter fortfarande och frågar varför,
men jag är ju så dum och tror att jag kan få svar.

Verkligen slår ändå hårdast.
När man väl skapade ett riktigt minne,
något som var på riktigt.