Jag trodde aldrig att jag skulle
klara det, men jag tog dom stegen
som krävdes, sen var jag inne i ditt område.
Blommor och ljus överallt och
solen gick i moln.
Det började sakta att brista
men jag lyckades svälja det nu med.
Stegen känns så små när jag
står mitt framför dig.
Där är det ända stället jag verkligen
kan känna dig.
Men ändå är jag så rädd för att se,
röra, känna.
Jag hatar känslan av en levande död.

Jag saknar dig i varje andetag,
jag gråter för dig dagarna ut.
jag skriker efter dig i ensamhet,
i stort behov att få se dig igen.

3 år har gått,
men jag står kvar mitt
framför ditt namn.



Det ända jag stod fast besluten
om var att jag inte skulle
tappa förståndet och bryta ut
precis framför dig.