Återfall.

Jag börjar minnas.

Du hånar,
du skrattar,
du skriker,
du skrattar.
Allt gör du,
åt mig.
Åt min svaghet,
åt mina tårar,
åt min rädsla.

Du slår.

Med sekunderna,
slår du hårdare
och ännu hårdare.
Varför gör det inte ont?
Det får inte
göra ont.
Det sa du till mig.
Varför är jag inte rädd?
Fick inte gråta,
för det sa du
till mig.
Varför skriker jag inte?
Jag fick inte
säga ett ljud.
Inte till henne,
inte till honom,
inte till dom.
För det sa du
till mig.

Jag minns hur ljudet lät
efter nyckeln du vred om
varje gång du slängde
mig i mörkret.
Jag minns doften efter
blodet innan
det hann komma.
Jag minns känslan av dina slag
innan du exploderade.

Jag grät i ensamhet,
jag skrek i det tomma.
Jag skar i mörkret
och jag hånade mig själv.

Det gör ont
innanför huden,
men du fortsätter slå.
Jag faller,
och du sparkar hårdare.
Jag reser mig,
du spottar en extra gång.

Jag vill inte minnas mer,
jag hade ju raderat.
Jag vill inte känns,
det gör för ont.

Jag ser barnet framför mig,
gråta,
blöda,
resa sig.
Jag ser flickan framför mig,
skrika,
gråta,
gömma sig.
Hon gömmer sig för
verkligheten.
Hon skyddar sig
för henne.

Jag gråter,
blöder,
skriker,
gråter,
gömmer mig,
skyddar mig,
för dig!


Jag är fortfarande rädd för henne,
för i drömmen finns
du fortfarande kvar.