Jag ser mig själv i spegeln
och för ett ögonblick får jag
faktiskt för mig att jag
är någon annan.
Såhär kommer dom att se mig
utan att förstå vem det
är dom ser.
Det förflutna har sovit så djupt
och länge, men nu föder det
fram de som ska ske.
Det förflutna står framför er,
det är jag.

Jag hör din röst, mor.
Jag ser dig framför mig fastän
jag inte vill.
Men det går inte att blunda, det går
inte att sluta lyssna.
Men din närvaro får min tvivel att blekna
för jag har tvivlat, mor.
Mitt uppdrag är inte enkelt,
men jag ska klara det.
För din skull, och min.

Känslan fyller mig med kraft
och ger varje liten handling en mening.
En innebörd som aldrig funnits
där tidigare.
För första gången i mitt liv
har det jag gör en mening.
Varje liten enskildhet, som
vattnet jag dricker, som promenaden
hit till bänken.
Allt är ett litet steg, en länk.
Den kedja där det målet är att döda igen.
Och för efter slutar den cirkeln
som är min mors historia och
mitt eget liv.

Det viktigaste är att jag inte
blir rädd och vänder om och
söker en vägt tillbaka.
För den vägen finns inte.
Det är framåt jag måste gå
tills allt är avslutat.
Hittills har allt varit så enkelt.
Jag vågar inte räkna med att
det kan fortsätta så.
Det kommer att bli svårare.