Jag har en svag längtan efter den
frusna tryggheten du gav mig innan.
Allt bara faller i bitar när du inte ler.
Jag försöker övertala mig själv att jag
skulle försöka utan dig och det känns bra
att du tror det men om du vara visste hur
allt låg till kanske dina andetag hade
varit tyngre.
Jag saknar dig så det svider i hela kroppen,
det finns något inom mig som måste komma ut,
men jag tror jag mår för bra för att skära
ut min vrede.
Jag vill inte att du ska komma tillbaka,
du har inget här att hämta.
Jag kan inte ge dig vad du behöver längre.

Tryggheten jag en gång hade i dig krossade
du lika fort som vinden sabbade din stil.
Om det ens fanns någon trygghet,
känns som allt bara var en dröm, hela du!
Jag vill bara hata allt som har med dig
att göra men jag kan inte göra det,
du är trotts allt min mamma.
Jag sitter varje dag och försöker intala
mig själv att du är död, men jag har
kommit på nu att det gör ondare.
För något som aldrig kommer komma tillbaka,
det är ju dött, eller hur?

Jag hoppas verkligen att du läser alla
mina historier, för dom flesta handlar
om dig, mamma.
Nästan allt handlar om hur svårt det är
att andas utan dig varje dag.
Men du är för stolt för att förstå,
du är helt inne i det gamla för att våga
erkänna att du har gjort fel.
Men om jag skulle vara beredd på att
gå halva vägen för dig,
skulle du möta mig då?