Jag dansar min själ i bitar.

Jag försöker intala mig själv att mamma är död.
Det handlar inte om önskan eller tillräckligt med har och besvikelse,
det handlar om att jag mår inte bra utan henne
och nu vet jag att jag har förlorat hela bilden av mig i hennes hjärta.
Jag försöker bara förstå vad det var som hände.
Är det hat från hennes sida också?
Eller är det bara en stor jävla besvikelse för att jag inte blev den dottern hon önskade sig?
För att jag kanske väljer mig själv framför henne?
Ställer jag inte upp tillräckligt?
Jag har ju gjort allt jag kunnat.
Jag räcker inte till, eller hur?

Allt jag egentligen vill säga dig är :

Jag hatar dig, du gör mitt liv till ett helvete.
Jag har aldrig längtat efter döden såhär mycket innan.
ALLT ÄR DITT FEL.
Varför är du inte här med mig? Varför är du inte död?
Mitt hat för dig är större än hela universum.

Men jag älskar dig, för det är min skyldighet.
Jag älskar dig, för du är du!