En trasig sida i min historia.

"Jag kräks av mitt beteende."

Men egentligen känns allt rätt okej.
Men det är mycket tankar runt mamma
och mycket besvikelse på pappa.
Men jag kan inte ändra på honom,
tror inte jag vill göra det heller,
men önska att han hade lite mer energi.
Självklart älskar jag honom till döds,
mamma också.
Men som barn är man nog väldigt besviken
när man inte fick den barndom man hörde alla andra fick.

Jag ville en gång försöka lappa ihop
mammas och pappas hjärta,
men det tog inte lång tid innan jag insåg
hur mycket dom egentligen
hatar varandra.

Man hör det på dem när man hör
dom prata med varandra om
allt som varit.
Dom skyller gärna allt på varandra,
men det är ju inte det jag ville höra.
Jag har bara sökt efter sanningen,
men funnit en trasig rädsla i dem båda.
Vad är som rädda för?
Att jag ska falla ihop?
Då hade dom berättat i alla fall,
för att krossa mig har nog itne varit
det största problemet.
Det värsta hade nog varit att krossa
varandra.
Allt är ju en tävling
och ingen vill ju förlora?!

Men nu har mamma förlorat, pga mig.
Jag har använt min vrede emot henne,
för jag trodde det skulle skydda mig.
Men jag tror att det är jag som
varit mest rädd här.
Rädd för att förlora både mig
själv och henne.

Det verkar vara så lätt för henne?!