En gång för länge sen drömde jag om att jag skulle fixa allt.
Då var dagarna ljusa och nätterna mörka,
men nu känns allt som tvärtom.
Jag bråkade ofta med min pappa om småskit,
men han visste inte hur det var.
Han såg inte mina alkoholproblem,
han såg inte mina drogproblem vilket jag
idag ångrar.

Jag bad om ett nytt liv varje kväll,
för jag ville bara att allt skulle börja om.
Om jag visste då vart allt gick fel så hade det varit enklare.
I dom tidiga tonåren hade jag en öppen arm för mig,
bara mig.
Men jag tog den inte.
Jag ville inte att hon skulle dras ner med mig.

Just det hålet jag var i var bara mitt,
ingen fick komma in och stöka ner.
Jag städade så fint efter mig.
Efter varje glas jag slog i väggen,
efter varje öppet sår jag då hade på min kropp.
Efter varje droppe av salt som for ner.

Men nu är allt helt annorlunda, tror jag.
Jag drömmer inte svart längre,
jag gråter inte alls.

Jag har helt enkelt blivit bättre
på att dölja.