Jag saknar dig mindre och mindre..

Uppriven och förlorad, lätt påverkad av situationen jag hamnade i.
En gång var det enkelt, det var bara att fortsätta gå.
Men idag sitter jag fast i det jag trodde att jag hade lämnat,
för länge sen.
Jag kan offra allt jag har för egentligen ingenting,
men vad är egentligen värd att kämpa för?
Jag står kvar, men ändå fortsätter jag tro på någonting som
en gång har gjort så förbannat ont.
Jag är så långt ifrån, men ändå så nära.
Jag försöker, men förlorar varje gång.

"Du som gått vid min sida,
säg mig.
Verkar jag tyngre nu?"

Jag vill inte att du ändrar dig och vänder om.