Något är där som inte försvinner,
som får mig att inte släppa henne riktigt ordentligt
som jag vet att jag borde göra.
Jag behöver skrika,
förklara,
prata med henne.
Det finns vissa osagda meningar,
för oss båda tror jag.
Jag vill inte känna det här,
det skrämmer mig varje dag att känslan är där.
Allt som har med henne att göra är helt emot
mina principer, helt och hållet.

Jag förstår inte varför du ska vänta på tillåtelse
ifrån en person som ens inte har
med detta att göra.
Som inte kan bestämma längre.
Lyssna på dig själv istället,
du har väl aldrig varit den som rättat dig efter andra?
I alla fall inte i såna här situationer.

Ålder,
kultur,
gift,
barn.

Fuck it.