Fängelset krymper igen.
Är det meningen att man ska sitta här
och se dom okända ansiktena fly sin ångest
och lämna det dom är skyldiga till att älska?
Och dom vidriga, okänsliga kropparna
kan stå som livvakter och hindra en till
att återvända till sitt liv,
det äcklar mitt inre.
Dom som sätter spår i själen - dom går.
Dom som lovar att aldrig svika - dom överger.
Snälla, förbli min överlevnad.
Kom tillbaka och gör mig lätt igen,
för jag känner hur jag sjunker.