Evigheten börjar sträcka sig.

Det är alldeles för många tankar
att bolla med just nu.
Vet inte riktigt vilken jag
ska prioritera först.

Kanske försöka förstå att det du sa
var en känsla du hade,
trots att det högg i mig som om
du skulle knivhugga mig,
ett för varje ord, (och det var några.)
så var det bara din rädsla.
Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.
Han är ingen familj - du är familj.
Och det andra vill jag ens inte nämna i ord.

Dom tar mig ur tryggheten,
dom har krossat min mur, mitt livsmönster
och jag kan inte ta mig ur detta nu.
Dom har för hårt grepp om mitt liv nu
och jag hade lovat mig själv att aldrig
igen ge mig själv till någon annan på det sättet.
Jag skulle aldrig lägga mig i någon annans
händer för livsverkan,
jag skulle fixa allt själv.
Men det dog.
Jag räknar tyvärr dagar tills jag lämnar staden,
ligger vaken om nätter med tankar om hur
allt kommer se ut,
hur det kommer gå för oss älskling,
hur jag kommer reagera på andra människor
men andra skador.
Jag vill ta mig ur denna historia,
den här också.
Jag hade ju precis lyckats ta mig ur min,
men ni gav mig en ny
att för mig åter igen försöka ta mig ur.