Vilken snopp som helst kan göra ett barn,
men det krävs en man till att vara pappa.

Andlösheten,
tankespridheten,
kontrollbehovet,
behovet i allmänhet.
Behovet av andra människor,
av ljud,
av kropp.

Det finns så mycket hat i mig
som jag måste slå sönder.
Det finns så mycket oro och rädsla i luften
som jag måste andas in.
Dagarna är långa,
gråten ekar.
Det finns ingenting just nu
som tystnar för stunden.
Jag försöker bryta mönstret,
försöker se det positiva i det negativa.
Jag kommer ge upp.
Men jag står här med lyckan mitt i sorgen
och vet inte på vilken hyllplan
jag ska börja städa.

Jag rensar,
kastar all skit.
Du är skit,
du är skit,
du,
du,
och du.
Och så var alla borta.
Pappa,
syster,
bror,
overkligheten.
Och kvar var hon,
hon som tog min plats.
Hejdå.

Och kvar blev man ensam i det stora,
barn,
barnbarn.
Äh, det är väl inget?