Jag ramlar in i det okända igen och
ingenting verkar längre vara sig likt.
Jag känner inte igen mörkret och jag känner
otryggheten mellan golv o tak.
Spänningen svider inuti och ger resultat på utsidan,
ger kraftiga sår som vägrar läka.
Enamheten skriker på hög volym, skriker efter rädsla,
ännu mer rädsla än vad jag en gång bar på.
Tårarna faller ner som äckligaste levnader
och gör en explotion mot hela min existens,
dom är så fula så dom har blivit avvisade
från hela världen.
Det finns ingen utväg kvar längre.
Det gör ont ont ont, men smärta kan jag ens
inte stava till, det finns inga gränser.
För allt som en gång var är nu en avslagen
styrka som drunknade i jordens alla hav.
Ett hav av ånger och bortförklaringar,
en strand fylld av mjuk förlåtelse.
Förlåtelse till mig själv och dom andra som
försökte skära sönder livet, deras liv och mitt.
Tomheten ger mig insperation, illusioner, frusna
hopp om en grov förstörelse mot att lyckas andas,
en förlitelse på något som inte finns.
Det händer ibland att man förlitar sig på det.
Men när det overkliga har sugit ur sista
strimman av ljus och käkat upp sista hoppet
så fastnar mörkret på honhinnan, skriket suger
sig fast i trummhinnan, ekar ända ner i grunden.