Mitt liv dom närmaste timmarna
såg jag inte fram emot.
Människor passerar min irritation över
rastlösheten, men det finns bara tomma hot
i dom mörka ögonen.
Man ska akta sig för dom, tomheten är
ingenting man vill känna igen.
Istället försöker jag lägga koncentrationen
över mitt minne, det kalla svarta minnet som jag
vill stryka bort med ord som ger hopp.
Som en i mängden är jag vansinnig på hettan
och det kvava man andas in helt ofrivilligt.

Jag har ytterligare timtal att slå ihjäl.
Rädslan över att inte ta mig in och ännu större
rädsla för att bara bli lämnad kvar.