Det lilla blir oftast större än vad
som behövs, bara små onödiga saker.
Men när man väl försöker dämpa ner på
rädslorna så blir det oftast fel.
Det blir missförstånd och meningslösa bråk.
Men hoppas snart att det blir bättre.

Din saknad påminner mig om min förlust,
varje gång jag ser alla bilder rabblas upp,
varje gång jag hör han sjunga dom där orden.
Det var länge sen jag saknade honom såhär.

Men på samma gång försöker jag hjälpa dig
igenom det jag en gång klarade av.
Jag vill inte att du ska behöva ta dig igenom
detta ensam för jag vet hur tungt det är.
Jag vet hur ont det gör varje dag att veta att
personen aldrig mer kommer komma tillbaka.
Det är ett skärsår för varje dag som går utan dom.
Och det värsta är att det bara blir djupare,
det finns aldrig tillfälle för en mild smärta.
Det vi bär på är svårt, så varför inte slänga
över lite på den som redan kommit högre?

Jag trodde i alla fall att jag var på väg upp
ur saknaden, ur det där hålet.
Men allt påminner om dig nu!
Jag önska bara att du kunde komma hem
och säga att allt bara var en dröm.


Om jag kunde förklara allt i ord så
skulle det kanske låta tramsigt till en början,
men det skulle jämna ut sig rätt fort.
En kärlekshistoria, är det så en bra bok börjar?
Jag tycker det låter ganska rimligt.
För vad jag känner för dig är omöjligt att någon
annan gör, det är starkt, känner du det?
Nu har jag börjat se fram emot varje dag, för
jag vet att jag får spendera den med dig.
Nya andetag, nya leenden, skratt, mer närhet.
Allt skrivs ner på papper,
jag samlar dig i mitt minne.

Det finns inga ord för vad jag känner för dig.
Annika!