Kämpa är för dom som aldrig ger upp!

Det är så det ska vara va? Att man aldrig ska ge upp det man vill ha kvar.

Men i varje människa finns det något man aldrig kan få,

eller om man har det så räknar man minuter innan det försvinner igen.

Man är så enformig, egoistosk.

Men alla använder sin svaghet i olika kategorier.

Vissa slår, hatar, dödar, mobbar.

Och det är för människor som egentligen är dom svagaste.

Jag har hört att dom svagaste använder sig av att få andra att känna sig mindre värda

för att själva få högre status.

Jag känner en tjej.

Hon mår jättedåligt, går på hur mycket mediciner som helst,

får ångest minst en gång varje dag, gråter sig till sömns och m.m.

Men den tjejen visar inget utåt, hon är alltid (oftast) glad, skrattar gärna mest

och bara strålar tillsammans med solen varje dag.

Men när det väl kommer till krita att något går emot henne.

Då är det slå, slå, slå.

Vad hjälper det? Vad ger det henne egentligen? Ingenting tror jag!

Jo, värdighet och lite ångest som hon aldrig visar!

Såna människor tycker jag synd om!

Det finns också dom människor som använder sig av att skada sig själv,

gråta och inte prata med någon.
Kanske försöka förtränga allt som är tungt, tills bubblan spricker.

Det är det värsta man kan göra egentligen!

Jag, den där, hon!
Jag suckar mest över allting!
Jag orkar inte andas, inte skratta, ingenting.

Men det är ingenting jag bryr mig om.

Jag har lovat mig själv att bli en anna människa nu.

Man ska inte kunna kasta massa skit på mig längre

och det var ett jävla bra tag sen jag ens tog någon skit.

Folk är bara ute efter respekt och självkänsla!

Jag försöker mest vinna min egna självkänsla!

När dom börjar skratta åt min svaghet för dig
då vill jag inte vara med längre.