Genvägen till hatet.

Orden är egentligen tomma,
men jag kräks nästan av din äcklighet.
Och du sabbar hela min existens.
Du gör mig spyfärdig och gråtfärdig på samma gång.
Egentligen skrattar jag åt dig,
men bara för mig själv!

För länge, länge sen älskade jag dig.
Då avgudade jag allt som hade med dig att göra.
Dina styrka, dina skratt.

Men det var år sen,
nu är allt förändrat.
Du raderade mitt blod,
du kastade mina tårar som stenar
och du avskydde min styrka.
Du kräktes över mig när jag låg ner
och du skrattade åt min svaghet.

Nu vill jag göra samma sak emot dig,
men hur barnsligt är inte det?
Måste hitta ett annat sätt att ge igen,
hitta ett sätt där jag kan njuta av din svaghet.


"jag drömde helt enkelt om att
du var död och begraven.
Och lika besviken var jag imorse igen."